Nu har jag tänkt att jag ska berätta om dagen som Sixten kom till världen, konstigt nog glömmer man mycket i efterhand och min förlossningsjournal är inte mycket till hjälp, så jag berättar så mycket jag minns!

 

Vaknar jag av att klockan ringer 07.00, det var dags att gå upp och duscha en sista gång innan operationen. Trött, hungrig, såååå nervös och jätte glad kände jag mej när jag stod i duschen medan 1000 tankar snurrade runt i huvudet. 

 

Strax innan klockan 8 kom min mormor och hennes man som skulle vara barnvakt. Jag kände mej ledsen över att behöva åka ifrån Melker och skulle helst ta med honom. Inte blev det lättare när han var super ledsen när vi skulle gå, mina tårar brände bakom ögonlocken och jag fick kämpa för att dom inte skulle tränga sej fram.

 

Runt 08.20 checkade vi in på avdelning 23 på USÖ. 

En barnmorska tog emot oss och visade oss till rum nummer 11 som var "vårt" rum.

Kvällen innan hade jag ringt in till avdelning för att få reda på vilken tid det var våran tur och vi fick tid klockan 10.00 då det var ett annat par innan oss.

 

När vi hade klätt av oss ytterkläderna och fått in våra saker på rummet kom barnmorskan tillbaka för att lyssna på bebisens hjärta och känna så han fortfarande låg med rumpan ned. Sedan var det dags för mej att byta om och få dropp och en kateter.

När det var klart var klockan inte mer än kvart i nio, så vi hade lite tid kvar innan det var dags.

Vi roade oss med att fota, umgås och kolla på nyhetsmorgon.

Klockan gick och när den äntligen slog tio var det ingen som kom. Barnmorskan kom in och berättade att det skulle dröja en stund till, typiskt.

 

Vid 10.45 kom hon tillbaka och berättade att det var dags. Med barnmorskan på ena sidan av sängen och Jonas på den andra rullade vi mot operationsavdelningen. Med en känsla i kroppen som inte riktigt går att beskriva, nervositeten hade typ släppt och jag var mest glad och uppe i varv.

Väl framme på avdelningen vinkade barnmorskan av oss och vi blev mottagna av en narkosläkare och en doktor.

Jonas fick byta om till en stor vit dräkt och sätta på sej en mössa, han såg så roligt ut!

Sedan rullade vi vidare och stannade ett par gånger på olika stationer där det skulle göras förberedelser innan vi väl var framme i operationssalen.

 

Inne i operationssalen var det ca. 10personer som alla hälsade på oss och berättade varför dom var där.

Åh nej kände jag. Ni som läser min blogg i vanliga fall kanske kommer ihåg att jag skrev om narkosläkaren som vi fick träffa på inskrivningssamtalet dagen innan? Han skrämde iaf upp oss jätte mycket, pratade bara om negativa saker och berättade att ibland sticker man fel och bedövningen tar fel (så man måste sövas) och det hade hänt honom senast i måndags. Självklart skulle han sticka mej i ryggen och vara med oss under operationen.

På något sätt orkade jag ändå inte bli uppstressad av det utan tänkte att det här kommer att gå bra.

 

Sedan var det dags för mej att hoppa upp på britsen. På med en värmefilt och sedan var det dags att få en massa slangar inkopplade som skulle hålla koll så att jag mådde bra under operationen.

Dom satte även in en till infart i armen på mej och narkosläkaren som vi inte gillade hade hört fel och trodde det var fel på den jag redan hade så han fick för sej att ta bort den. Det gick inte så jätte bra och det sprutade blod på mina kläder och han var tvungen att trycka mot såret för att få de att sluta blöda. Trots detta så kände jag mej fortfarande lugn, snart var det ju dags att träffa Sixten!

 

Sen var det dags att "skjuta rygg" och få ryggbedövning.

Jag som var ganska rädd innan för det här kände ingenting, det som kändes var när bedövningen åkte in i slangen, det kändes som att det brann (bokstavligt talat) i min rumpa och två gånger stack det till så kraftigt i mitt högra knä att det kändes som knivhugg.

När bedövningen var satt fick jag en plastmugg med någon vätska som skulle neutralisera magvätskan, det smakade som när jag var i turkiet och fick en kallsup i havet, salt och äckligt.

 

När jag lyckats få i mej hela muggen fick jag hjälp med att lägga mej ned.

En doktor kände med en kall bomullstuss på magen för att vara säker på att bedövningen tagit, jag kände det men jag kände ingen kyla, precis som det skulle vara. Sedan nöp doktorn mej HÅRT med en pincett i magen för att vara HELT säker, det kändes inte alls.. upp med skynket som skulle göra så att vi inte såg vad som hände och sen kunde operationen börja!

 

Klockan 11.15 började operationen och endast 5minuter efter, klockan 11.20 var Sixten ute!

Både jag och Jonas hörde skrik innan Sixten hade plockats ut från magen men när han väl var ute hördes det mycket högre och en lättnads och det där lyckorusetkänslan flög igenom kroppen och glädjetårarna började rinna längs kinderna på mej.

Tillslut kom barnmorskan fram bakom skynket och visade upp våran son för oss, en helt perfekt och super fin liten kille! Jag fick upp honom på bröstet en stund innan barnmorskan och Jonas skulle ta med sej Sixten till ett rum bredvid där han skulle undersökas och få sin mössa vi hade tagit med.

 

När jag låg där på operationsbordet medan Jonas och barnmorskan var iväg med Sixten började jag känna mej konstig. Det bökade i magen, jag kände mej illamående och tyckte det var jobbigt att andas. Narkosläkaren som hitills bara hade gett oss negativa tankar visade en helt ny sida nu och var så trevlig mot mej! han höll till och med min hand.

Jag fick något i infarten i armen som skulle hjälpa mot illamåendet och sedan kontrollerade narkosläkaren så inte bedövningen hade tagit för högt, men det hade den.

Bedövningen ska inte ta mer än till under brösten men jag kände inget först precis under halsen så dom fick höja upp min överkropp för att bedövningen inte skulle ta ännu högre och så kontrollerade dom så att jag hela tiden kände armarna, vilket jag gjorde, så det var ingen fara.

 

När Jonas och barnmorskan kom tillbaka fick jag upp Sixten på bröstet igen och han fick leta efter bröstet, det gick jätte bra för honom och vi hade det mysigt en stund. Tyvärr fick jag tryck över bröstet när han låg där så han kunde inte ligga kvar. Resten av operationen gick bra, alla tog hand om mej och kollade så jag mådde bra och jag kände mej lugn och trygg, jag hade ju Sixten och Jonas bredvid mej hela tiden.

 

Klockan 12.03 var operationen klar. Jag fick hjälp över till min säng och sedan rullade vi mot uppvaket.

Vi spenderade ca 2timmar på uppvaket, mös med Sixten och pratade om operationen till min bedövning släppt och vi fick komma tillbaka till avdelning 23 där vi stannade hela helgen.

 

Upplevelsen var bra och jag har inget negativt att säga om det. Hade Sixten inte legat åt fel håll hade jag dock aldrig gjort ett planeratsnitt. Smärtan efteråt är hemsk och blir det fler barn i framtiden väljer jag att föda den naturliga vägen!

 

Idag delar jag bara med mej av en bild från förlossningen, måste bestämma först vilka jag vill dela med mej av. :)

Här är en bild på Sixten som Jonas tog när barnmorskan hade undersökt klart honom.